Bergsflicka

Min mamma och pappa är skiljda. Mångas mammor och pappor är det nu för tiden. Det var i mitten av 2015 jag fick beskedet om att min mamma och pappa inte älskade varandra längre. Det blev lite som av en chock för mig. Jag minns tydligt den dagen mamma och pappa sa till mig att dom måste prata ostört. Jag tyckte att det inte var några konstigheter med det just då. Men jag blev misstänksam när jag öppnade ytterdörren och fick se mamma gråta.

Jag fick veta det tydligt att dom skulle skilja sig av pappa lite senare på dagen. Han sa det inte själv, utan jag listade ut det så empatisk jag var.

 

Nu är det ju 2017 och det har gått mer än två år sedan dom skiljde sig. Det har varit en tuff resa för oss alla, men det känns som att den har varit tuffast för mig.

Jag bor just nu varannan vecka hos dom båda. Min mamma bor kvar i samma hus som vi bodde i, men min pappa flyttade till en annan kommun tre mil bort från min mamma och min skola.

För att jag ska ta mig till skolan när jag är hos pappa så måste jag ta en morgon buss som går förbi min skola.

Jag har vant min vid det nu, men jag blir väldigt trött av att åka så långt.

Jag och pappa har pratat om det och han säger att vi någon gång framöver kommer att flytta närmare min mamma och min skola. Då får jag närmare till skolan och min pappa får det närmare till jobbet.

Jag gillar inte alls att flytta mellan mamma och pappa. Det känns som att jag inte hör hemma någonstans, och jag blir ganska deppig av det.

Jag har pratat med BUP några gånger och snart kommer allt att bli bättre. Förhoppningsvis.

 

Jag har ju en kanin. Jag vill även kunna bygga en större bur åt honom, men det går ju liksom inte riktigt om man flyttar runt varje vecka. Min mamma bor i ett hus med två våningar som hon hyr av grannen ( och han skulle nog inte uppskatta en stor kanin bur på hans fina gräsmatta), och ingen har särskilt mycket pengar.

Jag vill liksom bara att allt ska lösa sig på något vis.

Och jag vet att det kommer att lösa sig i sinom tid.